En jägares innersta bekännelser
Att värna samt vårda det vilda som det sig
bör
Det är det som skillnaden mellan ”vapeninnehavaren” och
jägarn gör!
I
naturens vilda skapelser våra Skapare han vill hylla
Och inte bara sina förråd med kött han tänker fylla.
Att ödmjukt inför skapelsen bågens lina
då få spänna
Och viltet på platsen fäller, utan att efter det behöver
ränna.
Att hänsynsfullt och anständigt det vilda
jaga han alltid eftersträva
Med det han hedra Skaparen av det vilda, fåglar, vildsvin eller
bäver.
När mången annan till kyrkan gå för
att kontakt med högre makter vinna
Då jägaren i Guds fria natur sin egen kontaktyta till makterna
ses finna.
Ty, under bar himmel och i skogens stora katedral av
löv och barr
Där han närheten till Skaparen av allt omkring han upplever
och få ha!
Ej en läpparna bekännelser för honom
betyder att den kan anses bara duger
Ty, visst finns det tyvärr alltför många människor
som om detta bara ljuga!
Så nästa gång, och nu pass upp, Du
ser en jägare på vägen till skogen vandra
Nu icke skall du för detta sitt hederliga värv, nu denna jägare
få klandra.
Bara sin inre röst han följer när till
den stora katedralen han ses gå
Med hund, ryggsäck, bössa in i ”naturens samspel”
han nu skall få ingå.
I stället för orgelns brus han på naturens
egna läten kan ses stå och höra
Även hundens skall ibland nå fram till det numera aningen lomhörda
öra.
Som jubelkör ur orgelns djup han hör hur hundens
skall allt närmare nu mal
Då skottet föll och allt blev tyst i denna stora gröna
katedral.
En hare vit och vacker har sänd sin själ till
alla förfäder sina
Och detta bästa läsare, skedde på detta sätt, så
att det ej uppkom någon pina!
Leif D.F. Schmitdt 97 10 07