Kväde om ett vildsvins plötsliga hädanfärd
Ej den smygande jägaren detta vildsvin nånsins
såg eller hörde
Innan skogsrået dess själ till dom sälla jaktmarkerna
förde.
Den
således heller aldrig smällen hörde ljuda
Och den därför nu i våran gryta kunde sjuda!
Så moralen ur denna historia den är då
detta:
Man kan inte bara på synintryck sin egen mage mätta!
Den föll omkull bland mais och raps, i månens
bleka silversken
Efter skottet den inte längre orkade bäras upp av sina starka
ben.
När jägaren till bytet kom han vördsamt
jägarhatten lyfte
Han visste ju att han handlat hade, i ett synnerligen vällovligt
syfte.
Han tänkte: "Höjdpunkten i min middagsbjudning
Du skall bliva
Behandlas i mitt kök Du skall som en riktig bortskämd diva!"
"Med späckstrimlor jag späcka och dekorerar
skall dina vackra stekar"
Vid denna tanke jägarens tunga ses över sina egna läppar
smeka.
"En
sås jag skall till och av Dig och Dina stekar nu kreera,
Som få mina gäster att bara kvida efter mera"…
"Du krönas och kryddas skall med enbär
samt även lagerblad
Så att Du på detta sätt omvandlas till vår allra
bästa festemat!"
Välkommen in i det "naturens kretslopp"
med sina alltid hungriga käftar
För genom att vi skall äta upp dig, nu Ditt levnadssyfte vi
kan bekräfta!
Hav tack för din tillkomst samt för dina stora,
möra steka
Nu skall, med Dina nämnda rikedomar, vår gom och tunga Du få
smeka!
Leif D. F. Schmidt
1997-10-09